Fastighetsbestämningen som spårade ur

Vad är det egentligen som händer i Krusboda?

Vid första anblick ser det ut att handla om en teknikalitet. Ett lantmäteriärende om fastighetsbestämning låter förmodligen inte så spännande. Men ärendet är inte vad det utger sig för att vara. Skrapar man på ytan framträder en annan, mycket större, historia. Den handlar om hur tjänstemän samarbetar kring ett ärende som tycks röra sig mot en redan given slutsats, och om en kommunal plan utan politisk förankring som ska flytta stora kostnader från det offentliga till enskilda fastighetsägare. Ytterst handlar det om vad som händer när myndigheter med enorm makt väljer sida i en intressekonflikt, och går över huvudet på de medborgare den berör.

Möjlighet att komma ur gamla avtal

Historien börjar med ett mejl.

Det skickas den 15 september 2022 klockan 13:34 av en driftingenjör för VA-driften på samhällsbyggnadskontoret i Tyresö kommun. Mottagare är en advokatbyrå med specialisering mot VA-juridik. Ämnesraden lyder: Möjlighet till att komma ur gamla avtal. I mejlet står:

Hej

Jag undrar om ni har möjlighet att bistå Tyresö kommuns Va avd i bedömning av möjligheten att komma ur ett gammalt ramavtal från 1968. I avtalet förbinder sig kommunen att sköta va nätet i en stor samfällighet, vilket vi anser strida mot lagen om allmänna vatten tjänster.

Vi önskar få detta prövat.

Vänligen återkom om ni har möjlighet att bistå oss i detta ärendet.

Ett stopp i röret

Sommaren 2023, ungefär ett år efter driftingenjörens mejl, börjar en radhusägare i nämnda samfällighet att dränera sin källarvägg. Radhusägaren upptäcker då att dagvatten inte rinner undan, det är stopp någonstans i ett rör. Radhuset i fråga ingår i en så kallad gemensamhetsanläggning (GA), vilket innebär att det finns anläggningar (som till exempel vattenledningar) som ägs och sköts gemensamt av alla fastighetsägare. Alla som äger ett hus i Krusboda är delägare i gemensamhetsanläggningen Alby ga:3, som i sin tur förvaltas av en förening, Anläggningssamfälligheten Krusboda (ASK). Radhusägaren anser att ASK är ansvarig för att lösa problemet med stoppet.

ASK undersöker saken, men kommer fram till att den gemensamma ledningen i krypgrunden är felfri och att stoppet befinner sig någonstans i servisledningen som den enskilda fastigheten delar med tre grannfastigheter. Föreningen meddelar därefter radhusägaren att problemet ligger utanför deras ansvarsområde och att de därför inte kan hjälpa till. Radhusägaren nöjer sig dock inte med detta besked. I sin strävan efter att slippa lösa problemet själv skriver ägaren i början av 2024 ett mejl till Lantmäteriet, som avslutas med meningen:

“Hur överklagar/går vidare med ärendet och deras ovilja att lösa problemet som jag anser ligger i deras ansvar?”

Ärendet byter skepnad

Den 6 augusti 2024 skickar sedan radhusägaren in en formell ansökan om fastighetsbestämning. Ansökan registreras och tilldelas en ansvarig handläggare, en så kallad lantmäteriförrättare. Sedan ligger ärendet still hos myndigheten utan att det händer särskilt mycket. Den 15 maj 2025 får sökanden ett mejl om att en ny lantmäteriförrättare tagit över handläggningen, och den 13 september skickas en kallelse ut till sammanträde i ärendet den 29 oktober. Lite drygt ett par veckor innan sammanträdet händer det sedan något, och sökanden ändrar sig plötsligt. Nu vill radhusägaren inte längre ha en fastighetsbestämning utan en omprövning av hela gemensamhetsanläggningen.

Vad är då skillnaden? Fastighetsbestämningar berör oftast bara en eller ett fåtal fastigheter. Det myndigheten börjar utreda inom ramarna för det här ärendet är något annat: en omprövning av hela gemensamhetsanläggningen, som omfattar 1 190 fastigheter. Det är en helt annan typ av lantmäteriförrättning som bygger på en helt annan lag. Fastighetsbestämningar görs för att reda ut befintliga rättsförhållanden, som oklara gränser, medan omprövningar ändrar tidigare beslut eller andelstal i gemensamhetsanläggningar.

Ett ärende hos Lantmäteriet handläggs så att alla som berörs av det kan logga in på myndighetens webbsida och se vad som händer i ärendet. Allt som rör ärendet diarieförs och dokumenteras i en dagbok, inklusive varje mottaget eller skickat mejl och alla telefonsamtal. Den 10 oktober 2025 står det:

“Samtal med [sökanden] om ansökan och förberedelse inför sammanträdet”

Samma dag skickar sökanden ett mejl med formuleringen:

“Jag har efter vårt kontakt beslutat att jag vill dra tillbaka min nuvarande fråga och att vi istället gör en Omprövning av gemensamhets anläggningen för att få helheten klar och inkluderar samtliga rör och elkablar och modernisera efter ny lag.”

Dra tillbaka eller att ändra ärendet? Det avgör vem som betalar

Notera orden som användes, “dra tillbaka”. Lantmäteriet är en statlig myndighet, men denna typ av tjänster bekostas inte med skattepengar, utan av fastighetsägarna själva. Direkt när en ansökan kommer in börjar Lantmäteriet ta betalt för det arbete de gör, en faktura som ska betalas oavsett hur ärendet slutar. Myndigheten tar alltså betalt oavsett om det fastighetsägaren ansökt om går att genomföra eller inte, och även om personen tar tillbaka ansökan. Förutom själva kostnaden för att ansöka på mellan 9 000–21 000 kronor beroende på ärendets storlek, är timtaxan för en förrättningslantmätare 1 900 kronor per timme.

Drar sökanden tillbaka sin ansökan avslutas ärendet, får personen ändå själv stå för notan för det arbete som hunnit göras. I november 2024 hade sökanden enligt dagboken fått information om prisuppgift från 100 000 kr och uppåt. När ärendet i stället ändrades till en omprövning av hela gemensamhetsanläggningen, fördelades kostnaden på samtliga delägare.

Alla som äger en fastighet som berörs av ärendet blir sakägare, det vill säga part i förrättningen. De som är sakägare har också rätt att lämna in yrkanden, alltså förslag på saker som de vill ska tas upp och prövas (eller inte prövas) i förrättningen. När ärendet ändrades skickades det ut ett meddelande om detta till alla delägare i ga:3. Styrelsen för ASK reagerade och skickade in ett yrkande som även publicerades på föreningens hemsida. ASK menade att den ursprungliga frågan hade återkallats och ersatts av något av helt annan dignitet, och att det var orimligt att en enda fastighetsägare kunde dra igång en process som berör samtliga, utan ett tydligt yrkande och utan att frågan först tagits upp på en gemensam stämma. ASK yrkade att ärendet skulle avslutas, att sökanden själv skulle stå för kostnaden och att det inplanerade sammanträdet skulle ställas in. Tre dagar senare avslogs samtliga yrkanden utan motivering. ASK fick beskedet att de varken kunde företräda medlemmarna eller var sakägare, trots att föreningen är den som är berörd av omförrättningen.

Samma dag som ASK publicerar sitt motyrkande skickar radhusägaren som startat hela ärendet ett mejl till lantmäteriförrättaren, med ämnesraden “Ask har hängt mig”. I mejlet beskriver personen en upplevelse av att vara uthängd och att det “inte känns så kul”. “Som jag tolkade dig så skulle inte detta kosta så mycket mer än att utreda min första fråga och bli mer korrekt för alla. Missförstod jag?” frågar radhusägaren, och beskriver därefter en oro över personlig konkurs.

Kommunen kliver in

En annan av fastighetsägarna i ga:3, och därmed också sakägare i förrättningen, är Tyresö kommun. Inom ett dygn efter ändringen skickar lantmäteriförrättaren ett mejl till kommunen, där hon uttrycker oro över huruvida de tänkt skicka någon representant till sammanträdet. Hon skriver:

“Jag har fått in ett ändrat yrkande om att ompröva Alby ga:3, vilket är en stor gemensamhetsanläggning. Jag har även förstått det som att kommunen har ganska mycket med området att göra. Det vore mycket bra om ni kan skicka någon som kan svara på frågor kring kommunens ansvar/inte ansvar och hur området hanteras från ert håll.”

Två dagar senare får lantmäteriförrättaren ett svar från Tyresö kommun. Tjänstepersonen som svarar jobbar dock inte på fastighetskontoret, den enhet som normalt sett brukar ha uppgiften att bevaka kommunens intressen i frågor som rör dess roll som fastighetsägare, utan på VA-enheten. Han skriver att han tillsammans med en kollega, också denne från VA-enheten, kommer att vara på plats för kommunens räkning. VA-ingenjören beskriver vidare att kommunen “sedan en tid tillbaka tittat på detta område” eftersom man “tagit ett för stort ansvar” för drift och underhåll i Krusboda. Han menar att “bakgrunden till det är oklar” och “av gammal hävd” men att “det inte får fortsätta på det viset och det behöver tydliggöras var ansvarsgränser går”. Enligt VA-ingenjören har kommunen gjort “utredningar” som “ganska tydligt stipulerar vad som är kommunens, samfällighetens och fastighetsägarnas ansvar.”

Du minns kanske mejlet till advokatbyrån som nämndes i början av den här artikeln? Som svar på det mottog VA-enheten samma höst ett kort PM där advokaten argumenterade för att kommunens femtioåriga åtagande förmodligen var “lagstridigt”, och informerade om två konkreta förslag på hur man eventuellt skulle kunna komma ur detta.

Några månader senare, i januari 2023, hade kommunens VA-enhet tagit fram ett eget PM. Dokumentet märktes “Internt VA” och var alltså inte tänkt som underlag för någon nämnd eller till kommunstyrelsen. Innehållet byggde vidare på advokatens resonemang, omsatt i en konkret plan: sjutton nya förbindelsepunkter mot samfälligheten, två större ledningsomläggningar, och en grov prislapp på 11,7 miljoner kronor. Slutsatsen var att kommunens ansvar för drift och underhåll i Krusboda varit “lagstridigt från början” och bryter mot likställighetsprincipen. Den ordningen kan inte fortsätta, menade man — Krusbodaborna får inte särbehandlas i förhållande till andra samfällighetsföreningar i Tyresö.

Två år senare, när förrättningen om Alby ga:3 inleds, är den kollega som följer med VA-ingenjören till sammanträdet just författaren till detta interna PM. Från kommunen deltar också en avdelningschef för strategi- och projektavdelningen på samhällsbyggnadskontoret. Förklaringen till varför kommunen i femtio år skött vatten- och avloppsledningarna blir märkligt vag: att “ledningarna bildades enligt anläggningsbeslutet”, men att det “har av någon anledning blivit så att ledningarna inom gatan hanterats av kommunen”. Några nya beslut har det inte fattats, det “kanske sker för att det är praktiskt”. En halvt sekel av kommunalt ansvar beror alltså på ren slump och en praktik som ingen riktigt kan förklara, och det låter ju inte bra. Självklart ska en kommun inte överskrida sina skyldigheter och bryta mot grundläggande kommunalrättsliga principer. Men kan det verkligen stämma att Krusbodaborna bara haft tur, och att kommunen “råkat” sköta området “gratis” sedan 1970, helt utan anledning? Vi återkommer till det.

Under sammanträdet ansluter sig förrättningslantmätaren till kommunens linje, som är “att de inte verkar ha för avsikt att ha detta ansvar framöver och att ansvaret i stället bör läggas på ASK”. Men de boende köper inte bilden. En fastighetsägare invänder direkt att kommunen “har sagt att det finns ett avtal mellan kommunen och ASK om att de ska ta hand om vatten och avlopp”. En annan fyller i hur ansvaret en gång delades: “avtalet att ASK fick ansvar för ledningssystemet och att kommunen fick ansvar för underhållet”. Och de pekar på det som var och en i rummet kan kontrollera på sin egen faktura: de betalar vattenavgiften till kommunen, inte till ASK, och vattenmätaren i huset kommer från kommunen. Om kommunen inte har ansvaret, varför tar den då betalt?

Något rakt svar på vem som egentligen ansvarar för VA får de inte. Förrättningslantmätarens egen modell är att fastighetsägarna och ASK ansvarar inom kvartersmark och kommunen inom allmän platsmark, men hon lägger genast till en brasklapp: “Från kulvertarna och ut i gatan ansvarar kommunen för tillfället åtminstone.”

Men sedan, nästan i förbigående, säger hon det som avslöjar vad alltihop egentligen handlar om. Anläggningsbeslutet borde förtydligas, menar hon, “så att det i framtiden inte finns några otydligheter när man väljer att gå ifrån det här avtalet”. Med andra ord: det finns ett avtal. Och en part som vill lämna det.

I det tidigare nämnda interna PM:et formuleras kommunens bärande tes, som är att VA-anläggningen “driftas och underhållas av samfälligheten då det är de juridiska ägarna av anläggningen”. Och här blottas ett grundläggande missförstånd. Det är lätt att gå vilse i alla begrepp, så låt oss reda ut det. I Krusboda finns tre olika saker som ofta blandas ihop:

• Fastigheterna, alltså de enskilda husen, som var och en äger en andel.
• Gemensamhetsanläggningen Alby ga:3, själva den gemensamma anläggningen, som ägs av fastigheterna tillsammans genom deras andelar.
• Anläggningssamfälligheten Krusboda (ASK), föreningen som sköter anläggningen åt fastighetsägarna.

ASK är alltså förvaltaren, inte ägaren. Att påstå att ASK är “de juridiska ägarna” av VA-anläggningen, och att kommunen därför kan lämna tillbaka den dit, är att förväxla den som sköter med den som äger. Och som vi ska se finns det heller inget dokument som någonsin överfört ägandet av huvudledningarna från kommunen, varken till fastigheterna eller till föreningen. Hela strategin vilar med andra ord på en juridisk felaktighet som upprepas gång på gång: att en förening som förvaltar en anläggning också skulle äga den.

Villaägarna ser sin chans

Det visar sig snart att Tyresö kommun inte heller är den enda parten med egna intressen i förrättningen. En organiserad minoritetsgrupp av Krusbodas fastighetsägare, villaägarna, passar också på att driva sin fråga. Deras mål är på sätt och vis kommunens motsats: medan kommunen vill lägga ifrån sig VA-ansvaret på samfälligheten, vill villaägarna att deras område ska lämna samfälligheten helt, och att kommunen ska ta över ansvaret just där.

Tvisten om villornas medlemskap är dock inte ny, den började redan när Krusboda var nybyggt på 1970-talet. Kort efter att de första villaägarna flyttat in bildades en grupp som tog strid för att få lämna samfälligheten, eller åtminstone betala mindre till den. Argumenten var att den gemensamma anläggningen, med pool, lekplatser och bollplaner, knappast var till nytta för dem, och att de redan var anslutna till kommunens VA-nät och hade betalat för att bli det. Tvisten drevs hela vägen genom fastighetsdomstol och hovrätt för att till sist överklagas till Högsta domstolen, som nekade prövning och fastställde hovrättens beslut. Slutresultatet 1978 blev en kompromiss: villorna fick stanna kvar i samfälligheten, men med ett sänkt andelstal, eftersom deras nytta bedömdes vara mindre än övrigas.

Här träder en av ärendets mest besynnerliga sidor fram. Den grupp som ville se en omprövning fick förrättningslantmätarens fulla uppmärksamhet, både per telefon och i mejl, redan innan ärendet ändrats och ännu mer efteråt. Tre grannar i villaområdet sticker ut. Samtliga har ett ekonomiskt intresse av att villaområdet antingen lämnar samfälligheten eller får sänkta andelstal. Och alla tre har, var och en med sin roll, format ärendet inifrån.

Organisatören

Den första, gruppens organisatör och nuvarande ledande företrädare, är själv en av dem som var med och processade på 1970-talet. Premissen då var exakt samma som nu: villorna har för liten nytta av samfälligheten för att tvingas vara kvar, och ansvaret för vatten och avlopp ligger egentligen hos kommunen, inte samfälligheten. Samma villaägare har alltså sett en ny chans att driva samma fråga som för 50 år sedan prövades och avgjordes i domstol.

Organisatören tog kontakt med förrättningslantmätaren redan i september, två veckor innan ärendet formellt bytte skepnad. I dagboken noteras att ett samtal skett med fastighetsägaren som handlar om att “kommunen har tagit större ansvar i östra än västra delen.” Samma dag mejlas också “information” och “arbetsmaterial” in till myndigheten, med kommentaren att det är “mycket bra att det nu kommit upp ett lämpligt ärende som föranleder en granskning”.

Den 23 oktober 2025, innan något formellt yrkande ens kommit in, mejlar organisatören och berättar att en grupp villaägare tänker begära omprövning, och frågar förekommande: “Behöver du få ett mail med själva yttrandet i förväg (som ju kan ändras lite grann, vet ju inte förrän efter mötet) för din planering?” Förrättningslantmätaren svarar i samma kollegiala ton att hon gärna tar del av yttrandet inför sammanträdet.

Två dagar senare, en lördag, kommer utkastet, innan det är formellt inlämnat. Klockan 20:07 samma kväll bekräftar förrättningslantmätaren: “Hei! Tack för utkast [namn], det kan komma att bli en del åsikter på onsdag så det är bra att veta lite vad som kan komma upp.” I samma mejl berättar hon också för organisatören vad motparten ASK vill. “Det stämmer att ASK vill att alla kostnader som hittills uppkommit ska läggas på [sökanden], att sammanträdet inställs … Jag har svarat att sammanträdet kommer äga rum … ASK företräder inte sakägarna i förrättningen.” Eftersom ASK:s personal inte arbetar på helger får organisatören alltså reda på svaret innan föreningen det angår.

Den 27 oktober kommer gruppens formella yttrande, undertecknat “Enligt uppdrag”. Och uppdraget fortsätter. Ett halvår senare, den 27 mars 2026, har förrättningslantmätaren ett telefonsamtal med organisatören, som då lämnar över en karta. Kartan hamnar dock inte i akten med diarieförda handlingar utan kommer fram först när en annan sakägare begär ut handlingarna och påpekar: “Med lite efterforskning så har [förrättningslantmätaren] fått en karta av [namn] under ett samtal 27 mars. Denna karta bör aktbilagas till handlingarna. Samt att jag yrkar att få ta del av denna karta.” Svaret från kansliet: den begärda akten “är komplett och innehåller inga bilagor”.

Hur organisatören ser på förrättningslantmätarens roll framgår kanske allra tydligast i ett mejl från den 28 oktober, kvällen före sammanträdet, som avslutas så här: “Tack för att du har modet att stå upp, för det känner jag att du gör. Det kommer att behövas.”

Leverantören

Den andra villaägaren har tagit på sig rollen som leverantör av kartor och underlag. Också denna kontakt börjar innan ärendet ändrats. Redan den 18 september 2025 skickar sakägaren sitt första mejl till förrättningslantmätaren, med kopia till kommunens servicecenter, och argumenterar för att kommunen “borde vara med på sammanträdet”.

Den 6 mars 2026 mejlar sakägaren konkreta frågor om exakt vilka bevis förrättningslantmätaren behöver för att kunna besluta om utträde ur samfälligheten för ett antal villor. Och leverantören levererar. Den 11 april skickar sakägaren in en karta, ritad på basis av kommunens egen VA-karta, som föreslår “att Tyresö Kommun får Ledningsrätt över de Vatten- Avlopp- och Dagvattenledningar som ligger inom det markerade området”.

Samma sakägare går också till angrepp mot motparterna. Den 3 april 2026 skickar denne en lång skrivelse med “personliga observationer och åsikter”, där tre dokument sågas: samfällighetens insamlade fullmakter kallas “tveksamma ur juridisk synpunkt”, styrelseföreträdarnas yrkande, uppbackat av drygt 630 fullmakter, sägs “sakna relevans”, och ett PM med rättsutlåtande skrivet av en av landets ledande experter på anläggningslagen avfärdas som “ren partsinlaga” utan “någon grad av objektivitet”.

Hur förrättningslantmätaren tar emot detta syns i hennes svar. På sakägarens fråga om omprövningen är giltig och fortsätter svarar hon den 8 april: “Omprövningen fortsätter.” Och vidare: “Eftersom jag redan sagt att jag bedömer att 35 § AL är uppfylld kommer hela förrättningen troligen inte att inställas.” Hon ger alltså en av de drivande villaägarna ett förhandsbesked om utgången — att omprövningen ska fortsätta och att samfällighetens yrkande om att ställa in troligen avslås — innan yrkandena ens är färdigbehandlade. På angreppet mot fullmakterna och mot expertens PM svarar hon att hon “ska ta dina funderingar i beaktande framledes”.

Rapportören

Den tredje villaägaren har blivit förrättningslantmätarens rapportör om vad motparten gör. Strax före midnatt den 12 januari 2026 mejlar denna sakägare en rapport från ett informationsmöte som ASK hållit samma kväll för omkring 150 boende: “Blev tyvärr bara en enda opinionsbildning för styrelsens privata o gemensamma synpunkter … på en direkt fråga från mig kan o vill ordf inte svara på om det är rättvist att vi på [villaområdet] inte får någon nytta alls för vår avgift!?”, och erbjuder sig att skicka mötets bilder.

Förrättningslantmätaren svarar morgonen därpå. “Tack för information [namn], jag vet att det skulle vara ett möte i går och jag såg att jag hade missat ett par samtal i går när jag redan hade checkat ut för att hämta barn på skola och förskola.”

Tre veckor senare, den 3 februari, vidarebefordrar samma sakägare en länk till en kritisk Facebook-post med orden: “Nu görs det mycket för att försöka förhindra ert uppdrag!” Förrättningslantmätaren svarar: “Tack så mycket för info [namn], då kommer det väl ett yrkande så småningom.”

Att de tre villaägarna agerar tillsammans framgår av deras egen korrespondens. Den 5 mars skriver leverantören att den “absolut sista versionen” kommer “i samråd med [organisatören], när vi har fått koll på alla bakgrundsfakta”. Och den 10 april kommenterar organisatören den andras karta direkt till förrättningslantmätaren: “den karta som [leverantören] skickade in borde kanske uppgraderas en aning. Vi har inte haft kännedom om dessa speciallösningar.”

En handfull sakägare med egna ekonomiska intressen i ärendet, som bokstavligen uttrycker att de ser myndighetens arbete som ett “uppdrag” för den gemensamma saken, tillåts alltså att tillsammans med myndigheten planera utredningen och leverera kartor och underlag till den som stödjer deras linje. De har fått exklusiv tillgång till förhandsinformation om motparterna, och även fritt utrymme att såga motparternas inlagor.

Ett andra sammanträde – kommunens önskelista växer

Den 4 mars 2026 håller Lantmäteriet sitt andra sammanträde i ärendet. Och det blir tydligt att kommunens intresse i förrättningen inte stannar vid vatten och avlopp.

Under vintern, i januari och februari 2026, har kommunens avfallsstrateg mejlat förrättningslantmätaren. Önskemålet den här gången: att även sophanteringen ska läggas in i Alby ga:3, alltså flyttas över till samfälligheten. Vid sammanträdet återger förrättningslantmätaren saken så här (ur protokollet):

“Flm informerar att kommunen har hört av sig till LM angående sophanteringen. De vill att sophanteringen ska ingå i en ga. Det finns inget formellt yrkande för detta men bör rimligen hanteras inom denna omprövning när ändå förrättningen är öppen. Närvarande motsätter sig att denna fråga ens tas upp, kommunen sköter om soporna.”

Det finns alltså inget formellt yrkande, sophanteringen är inte något en sakägare har begärt prövat, utan ett önskemål som kommunens tjänstemän mejlat in vid sidan av. Förhoppningen är samma som med VA-frågan, att förrättningen är en dörr som öppnats på glänt till en diskret och billig väg ur “gamla avtal” som visat sig vara svåra att komma ur. Och liksom VA-frågan drivs även sopfrågan av en tjänsteman, utan ett spår av politiskt beslut.

De boende säger ifrån på stället. “Närvarande motsätter sig att denna fråga ens tas upp, kommunen sköter om soporna.” Sophämtning är, och har alltid varit, en kommunal angelägenhet. Att den plötsligt ska tryckas in i en samfällighet, utan att någon ens har yrkat på det, framstår därför som obegripligt.

VA-frågan: en falsk premiss

Två dagar efter det andra sammanträdet mejlar kommunens VA-ingenjör återigen förrättningslantmätaren. Han frågar:

“Hejsan [förnamn], Vi undrar om ni har för avsikt att klargöra ansvarsgränser för va-ledningar i pågående förrättningsärende GA:3? Med ansvarsgränser menar vi detta fall i vilka punkter för respektive ledningsslag ansvar för drift och underhåll övergår från kommunen till samfälligheten i Krusbodas samfällighet.”

Han får svar samma dag:

“Hej! Jo, det kommer ju ingå i ärendet så klart. Annars blir det ju inte tydligare än vad det är nu.”

VA-ingenjören frågar inte om ansvaret ska övergå från kommun till samfällighet, utan var det övergår. Själva övergången är redan inbyggd i premissen, som en existerande självklarhet. Problemet är att premissen är falsk. Det är nämligen inte alls otydligt vem som ansvarar för VA-ledningarna. En tydlig ledtråd får man av kommunens egna byggkartor, beställda av Tyresö kommun när området planerades. Det är kartor där alla ledningar finns inritade, och de visar att vatten- och avloppsledningarna hör till kommunen.

Den här informationen mejlas in till förrättningslantmätaren i februari 2026 av en av fastighetsägarna själv, “för kännedom”. Beviset för att ledningarna är kommunens ligger alltså redan i akten, inskickat av en boende.

Tyresö kommun själva har dessutom skickat alla relevanta ritningar och handlingar till Lantmäteriet. En sakägare som begärde ut samtliga mejl, handlingar och dokument som har gått till Lantmäteriet fick dessa i en delningslänk med 14 mappar, som i sin tur innehöll 70 undermappar. I dessa mappar låg bevisen för att kommunen äger Krusbodas VA: avstyckningskartorna och konstruktörsritningarna som visar att vatten- och avloppsledningarna hör till kommunen. I mapparna låg även PM:et från advokatbyrån och kommunens eget PM. När sakägaren frågade vid vilket datum lantmäteriförrättaren mottagit dessa dokument blev svaret att Lantmäteriet inte känner till att myndigheten fått något sådant.

En “expert” som inte kan så mycket

Men det märkligaste av allt i VA-frågan är att kommunens drivande tjänsteman inte själv verkar förstå de mest grundläggande sakerna om det system han vill ändra. I mejl efter mejl visar kommunens VA-ingenjör att han inte vet hur vatten och avlopp fungerar i Krusboda, varken juridiskt eller praktiskt. Ändå är det han som är kommunens sakkunnige expert, det är hans svar Lantmäteriet bygger sina uppgifter om VA-frågan på.

I ett av sina yttranden skriver han att förrättningen ska fastställa “var VA-ledningarna växlar ägare mellan ASK och sådana parter”. Där är den igen — samma förväxling mellan att förvalta och att ägasom hela kommunens strategi vilar på, den här gången hos mannen som ska vara expert. ASK äger inga ledningar, och huvudledningarna är dessutom kommunens. Och ledningar “växlar” inte ägare av sig själva: det kräver en överlåtelsehandling som inte finns — dessutom är kommunen redan delägare i ga:3.

På Lantmäteriets fråga om hur debiteringen går till svarar VA-ingenjören att de hopbyggda husen får “en samlad faktura” och fortsätter: “Hur ASK sedan hanterar uppdelningen av den fakturan känner vi inte till”. Men kommunens egen faktura visar något annat: vattnet faktureras hushållet direkt, hela VA-taxan, med Tyresö kommun som betalningsmottagare. ASK tar inte ut någon VA-avgift alls. Den som ska reda ut VA-ansvaret känner alltså inte till hur hans egen arbetsgivare debiterar vattnet i området.

På en annan fråga svarar VA-ingenjören att sommarvattnet inte alls har med kommunen att göra: “Kommunen är på inget sätt ansvarig för sommarvattenledningar, det är i sin helhet ASK’s sak.” Men sommarvattnet är inget eget vatten från en separat källa. Det är samma vatten som året runt, bara genom ledningar som stängs av på vintern. Vattnet kommer från kommunens nät, alltså är kommunen leverantören. Här blandar han ihop röret, som kan skötas lokalt, med vattnet, som är kommunens.

Den 22 maj 2026 får förrättningslantmätaren till slut VA-ingenjörens felaktiga bild korrigerad. Hon har då utrett ärendet i lite mer än ett år, och ett beslutsutkast i ärendet är annonserat att publiceras tio dagar senare. Men det är inte hennes egen utredning som lett fram till klargörandet, det är en sakägare som dagen innan ringt in och lämnat information. Förrättningslantmätaren mejlar VA-ingenjören:

“God morgon! Pratade med en boende igår som ringde in, denna meddelade att hon kände andra som bodde i radhus och som fick separata fakturor från kommunen, de med? Som för dom med separat mätarbrunn? Kan det stämma? Jag har bett om info från ASK men inte fått några svar på mina frågor därifrån än så länge.”

Filer som försvinner

VA-ingenjören svarar inte. Det gör däremot ASK:s ordförande, som beskriver hur det faktiskt ligger till: att ASK inte har någon roll alls i relationen mellan vattenleverantör och hushållens vattenförbrukning, varken praktiskt eller ekonomiskt. Det är alltså föreningen, inte kommunens expert, som till slut reder ut hur kommunens eget VA fungerar.

Och här inträffar ett märkligt sammanträffande. Samma morgon — den 22 maj 2026 — försvinner innehållet ur många av mapparna i kommunens delningslänk. Att det skedde just då går att läsa direkt i länken: kolumnen “Modified” i tabellhuvudet visar när varje post senast ändrades på servern, och de tömda mapparna bär alla datumet 22 maj 2026.

De mappar som fortfarande har innehåll avslöjar mönstret. De bär två olika tidsstämplar: själva mappen är ändrad den 22 maj 2026 (samma datum som de tomma), medan filerna inuti är från den 17 april 2026. Det betyder att hela mappstrukturen lades upp i april, när delningslänken skapades, men att något ändrades den 22 maj — något lades till, togs bort eller flyttades.

Och det är inte vilka mappar som helst som tömdes. Två av dem innehöll just de handlingar som starkast visar att kommunen äger VA — avstyckningskartorna och konstruktörsritningarna som beskrevs ovan. Bland det som försvann fanns också underlaget bakom advokatbyråns PM.

Den sakägare som begärt ut materialet hade naturligtvis redan sparat ner allt som låg i mapparna, så bevisen för att kommunen äger Krusbodas VA finns dock kvar oavsett vad som hänt med innehållet i kommunens delningslänk.

Att lyfta ut huvudstråken

Hur nära samordningen mellan myndigheterna gick syns i en mejlväxling i mars 2026. Den 21 mars skriver förrättningslantmätaren själv till kommunens VA-ingenjör:

“Har ni fått in någon begäran om att kommunen ska överta ledningarna för hela området? Har ni diskuterat frågan internt? Jag funderar på dessa huvudstråk som kommunen har avtal om att ta ansvar för, är det delar som ska lyftas ut ur gemensamhetsanläggningen vid omprövningen? Det låter ganska rimligt i mina öron i alla fall för att inte föreningen ska riskera att åka på en till omprövning?”

Intressant nog erkänner här förrättningslantmätaren i skrift att det finns “huvudstråk som kommunen har avtal om att ta ansvar för”, alltså raka motsatsen till den falska premiss som hela ärendet vilar på. Sedan föreslår hon på eget initiativ för ena parten hur ärendet ska läggas upp, att kommunens delar ska “lyftas ut ur gemensamhetsanläggningen”.

Kommunens VA-ingenjör svarar den 23 mars att förbindelsepunkterna bör läggas vid samfällighetsgränsen, och påminner: “När vi hade kontakt första gången fick du ritningar som redovisar hur vi tänkt kring naturlig placering av förbindelsepunkter. Har du kvar dem?” Svaret är skickat med kopia till två andra på kommunen: författaren till det interna PM:et från 2023, och avdelningschefen för strategi- och projektavdelningen. Det är alltså samma tjänstemän som drivit kommunens VA-strategi ända sedan 2022 som sitter med på kopian när den statliga myndigheten och kommunen stämmer av hur ansvaret ska flyttas. Fortfarande syns inte ett spår av någon politiker.

Tre möten, inga anteckningar

Kontakten mellan förrättningslantmätaren och kommunens VA-ingenjör har inte bara skett via mejl. Under våren 2026 träffades de vid återkommande arbetsmöten den 13 februari, den 30 mars och den 8 april 2026. Vid det första fick förrättningslantmätaren kommunens “arbetsritningar från när området byggdes”. Vid det sista kom man överens om att kommunen skulle ta fram alla va-kontrakt och nybyggnadskartor för området och lägga upp dem på en delningstjänst som Lantmäteriet fick inloggning till. Den 20 april levererade kommunen materialet. Vid sidan av dessa möten höll kommunens VA-ingenjör den 25 mars dessutom ett eget möte med en av de drivande villaägarna, organisatören, utan att förrättningslantmätaren var med.

Av de tre arbetsmötena finns ingenting nedtecknat om vad som sades eller bestämdes. Inga minnesanteckningar, inga tjänsteanteckningar. Det enda spåret är en kort rad i dagboken om att mötena ägt rum. När en sakägare frågar efter dokumentationen får hen beskedet rakt ut: förrättningslantmätaren “brukar inte upprätta såna” anteckningar, och “i kontakten med kommunen har inga anteckningar heller förts”.

Myndigheternas handläggning styrs av förvaltningslagen. Den är tydlig med att uppgifter som tillförs ett ärende och som kan ha betydelse för beslutet ska dokumenteras. När de inte antecknas kan ingen utomstående, varken övriga sakägare eller en domstol som senare ska överpröva beslutet, se vad som egentligen tillförts ärendet och av vem.

Kontrasten är dessutom slående. Under samma period finns inte ett enda dokumenterat arbetsmöte med ASK, den förening som faktiskt förvaltar området och visar sig sitta på den praktiska kunskapen. Myndigheten möter alltså endast den part som vill lägga ifrån sig ansvaret, inte den part som förvaltar det som ska omprövas.

Förutom VA och sophantering har nu även frågan om belysningsstolpar smugits in i förrättningen, ska kommunen verkligen ansvara för dem? Genom alla dessa frågor och svar löper två återkommande förväxlingar: mellan röret och vattnet, och mellan att förvalta och att äga. För varje nytt önskemål som dyker upp klarnar bilden. Det handlar inte om att klargöra ansvarsgränser. Det är en förvaltningsstrategi, driven av kommunens tjänstemän i samarbete med Lantmäteriet, som punkt för punkt försöker flytta över det kommunen sköter i dag på sina medborgare.

Vid sidan av den lagliga vägen

Du kanske tänker: vad är problemet? En kommun har väl rätt att göra som den vill, varför ska den inte få flytta över ansvar och kostnader på sina invånare? Det korta svaret är nej, i alla fall inte den väg som valts här. Det långa svaret är mer komplicerat. För att förstå varför behöver man först veta hur vatten och avlopp fungerar i en svensk kommun.

Vatten och avlopp är en kommunal angelägenhet

VA är inte vilken tjänst som helst. Det styrs av en egen lag som heter lagen om allmänna vattentjänster, LAV. Huvudregeln är att när det behövs för människors hälsa och för miljön är det kommunen som ska ordna vatten och avlopp, och kommunen är då huvudman för anläggningen. Kommunen bygger, äger och driver det allmänna VA-nätet och tar betalt för det genom en VA-taxa.

Eftersom Krusboda ligger inom Tyresö kommuns verksamhetsområde enligt LAV, är alltså kommunen huvudman och ansvarig för VA-anläggningen, och varje hushåll betalar sin VA-faktura direkt till kommunen, inte till samfälligheten.

Lagen sätter tydliga gränser för den avgiften. De bygger på två principer: självkostnadsprincipen och likställighetsprincipen. Den första betyder att kommunen bara får ta ut exakt så mycket pengar som faktiskt behövs för att driva vatten och avlopp, varken mer eller mindre. Kostnaderna fördelas jämnt över alla anslutna fastighetsägare i kommunen (det så kallade VA-kollektivet) via VA-taxan. Den andra betyder att kommuninvånare ska behandlas lika. I självkostnaden ingår både drift och underhåll av ledningsnät och reningsverk och framtida investeringar för att kunna förnya anläggningen på lång sikt.

Vem bryr sig om gamla avtal?

Okej, det visar sig svårt för kommunen att kliva ur ansvaret. Men har de rätt i sak? Vi går tillbaka till vad advokatbyrån faktiskt svarade på driftingenjörens mejl.

Advokaten lade först ut den rättsliga grunden. En kommun har, i sin roll som VA-huvudman, ingen skyldighet enligt lagen om allmänna vattentjänster (LAV) att ansvara för ledningarna inne i ett föreningsområde, på den privata sidan om förbindelsepunkten. Och eftersom en allmän VA-anläggning styrs av självkostnadsprincipen i 30 § LAV menar advokaten att det strider mot lagen att resten av Tyresös VA-kollektiv sedan 1970 betalat för drift och underhåll av Krusbodas egen anläggning “utan ersättning”. De gamla exploateringsavtalen från 1968 och 1969 beskrivs som “sedan länge uttjänta”, avtalet från 1971 sägs reglera något annat, och VA-förhållandet mellan kommun och förening kallas “oreglerat” med “otydliga ansvarsgränser”.

Men så kommer råden. Advokaten lämnar två konkreta förslag. Det första är att teckna ett skriftligt anslutningsavtal mellan kommunen och föreningen, som tydliggör ansvarsgränserna och slår fast att kommunen inte längre ska sköta föreningens VA-anläggning kostnadsfritt. Det andra är inlösen enligt 39 § LAV: att kommunen löser in föreningens VA-anläggning och gör den till en del av den allmänna anläggningen, varefter en omprövning av gemensamhetsanläggningen kan göras eftersom VA då inte längre ska ingå i den.

Det ena förslaget kräver ett nytt avtal med föreningen. Det andra kräver en formell inlösen, att kommunen först tar över anläggningen och först därefter en förrättning. Båda vägarna förutsätter att föreningen är med, eller att kommunen själv vidtar en öppen och formell åtgärd. Till och med advokaten, som var anlitad just för att hitta en väg ut, skriver att det “kan vara svårt” att flytta kommunens befintliga ansvar. Ingenstans föreslås att kommunen ska driva igenom saken genom en lantmäteriförrättning som någon annan har inlett.

Och här kommer den enskilt viktigaste invändningen. Inom juridiken finns en grundläggande princip som gäller i alla rättsordningar, pacta sunt servanda. Det är latin och betyder “avtal ska hållas”. Innebörden är att ett avtal binder de parter som ingått det, och fortsätter att gälla tills det har fullgjorts, sagts upp på det sätt som avtalet självt tillåter, eller tills parterna kommer överens om något annat. Ett avtal upphör alltså inte att gälla bara för att det känns gammalt, eller för att en part har tröttnat på det. Det är just därför advokatens ord “sedan länge uttjänta” är problematiska: ett avtal blir inte ogiltigt av att tid passerar.

Få regler betyder så mycket för samhällets ordning som den här. Tänker man efter är nästan allt byggt på avtal, från huset man köper och lånet man tar till jobbet man har och elen i väggen. Utan den regeln, om en part fick bryta ett avtal så fort det inte längre passade, skulle ingen riktigt kunna lita på något. Det är därför ett avtal från 1968 är lika bindande i dag som den dag det skrevs under.

Så för att återvända till driftingenjörens mejl 2022 om att “komma ur ett gammalt ramavtal”: ett avtal är ett avtal. Kommunens åtagande för Krusbodas VA vilar inte på en lös vana, utan på en rad bindande dokument: ramavtalet 1968, exploateringsavtalen på 1970-talet, anläggningsbeslutet och kommunala beslut.

Kommunen vänder på sitt eget resonemang

Kommunens moment 22

En intressant detalj är att det är just likställighetsprincipen, eller som han själv kallar det, “likabehandlingsprincipen”, som kommunens VA-ingenjör lyfter fram som skäl för att göra sig av med ansvaret: “Det ligger i kommunens absoluta intresse att komma tillrätta med ansvarsförhållandet för va-ledningarna så snart som möjligt då vi inte kan fortsätta som vi gjort då det avviker från likabehandlingsprincipen för VA-kollektivet.”

Samma sak upprepades på sammanträdet den 29 oktober 2025, att det bör vara lika för alla medborgare i Tyresö och att Krusbodaborna inte kan behandlas på annat sätt än övriga medborgare i kommunen.

Hela resonemanget bygger på att Krusboda skulle vara gynnat, att kommunen “tagit ett för stort ansvar” och att de boende får något gratis som andra inte får. Men det stämmer inte. Krusbodaborna betalade sin anslutningsavgift precis som alla andra (inbakad i tomtpriset enligt exploateringsavtalen) och de betalar samma VA-taxa som alla andra Tyresöbor. Att kommunen sköter driften är alltså ingen gåva, det är exakt den tjänst de redan har betalat för, på samma villkor som vilken annan villaägare som helst i kommunen.

Det är här kommunens eget argument vänder sig mot kommunen själv. Den åberopar likabehandling för att ta bort just det som gör behandlingen lika. Om kommunen fortsätter ta ut full VA-avgift men samtidigt låter samfälligheten betala drift och underhåll, då får hushållen betala två gånger för samma sak, först till kommunen via VA-fakturan och sedan igen via samfälligheten. Det strider mot självkostnadsprincipen. Men kan inte kommunen bara lösa problemet genom att ta bort eller sänka avgiften för Krusboda då? Nej, då skulle Krusbodaborna i stället behandlas annorlunda än andra fastighetsägare i kommunen som också har kommunalt VA. Det strider mot likställighetsprincipen.

Vilken väg kommunen än väljer hamnar den alltså i konflikt med en av lagens två principer. Och den princip kommunen lyfter fram som skäl för åtgärden är precis den som åtgärden bryter mot. Likabehandlingen blir inte återställd, den blir upphävd.

Lagen är tydlig. Kommunen kan inte både vara huvudman och slippa huvudmannens ansvar. Antingen ligger Krusboda kvar inom verksamhetsområdet, och då ansvarar kommunen för VA-anläggningen, eller så måste kommunen formellt ändra verksamhetsområdet genom politiskt beslut, med alla juridiska följder det innebär. Vill kommunen i stället lämna över hela ansvaret fullt ut kräver det att verksamhetsområdet ändras eller upphävs genom ett beslut i kommunfullmäktige, och något sådant beslut finns inte.

Kommunens eget arkiv talar emot argumentet

År 2012 svarade Tyresö kommun på en motion från Miljöpartiet om “en rättvis VA-taxa” i en tjänsteskrivelse daterad den 24 oktober 2012. Den är undertecknad av samhällsbyggnadschefen och VA- och renhållningschefen, och där beskriver kommunen själv hur kostnaderna för VA-utbyggnad fördelas över tid och mellan områden:

“VA-investeringar genom utbyggnad och utveckling av VA-nätet är som regel en långsiktig investering vilket rimligen bör fördelas över ett större kollektiv. Så har skett alltsedan kommunen gradvis expanderat. Det har inneburit att det äldre VA-kollektivet i Trollbäcken fått bära kostnader för utbyggnaden av Bollmora – Fårdala – Krusboda. Dessa områden har i sin tur fått bära kostnaderna för utbyggnaden av Öringe osv.”

Svart på vitt i kommunens egna ord alltså: Krusboda är ingen gräddfil som får något gratis på andras bekostnad. Tvärtom: området har burit sin del av VA-kollektivets kostnader precis som alla andra, och dessutom finansierat utbyggnad i andra delar av kommunen.

Det gör kommunens nuvarande resonemang, att Krusboda skulle vara “gynnat” och subventioneras av övriga VA-kollektivet, både ogrundat och självmotsägande. Den som har varit med och betalat för andras utbyggnad får per definition inte något gratis.

I samma tjänsteskrivelse skriver kommunen dessutom att “Kommunens tillämpning av VA-taxan med tillhörande intäkts- och avgiftshantering har alltid skett i enlighet med gällande VA-lagstiftning och kommunala redovisningsprinciper.” År 2012 intygar alltså kommunens egen VA-chef att hanteringen alltid varit laglig. Tio år senare beskriver samma kommun samma ordning som lagstridig. Mellan de två beskeden har inga nya fakta tillkommit, bara en ny vilja att göra sig av med ett åtagande.

Och vad gäller likställighet finns ännu ett tydligt besked från kommunen själv. I protokollet till anläggningsbeslutet, det beslut som lade fast hela Krusbodas struktur, återges vad kommunens egen representant, dåvarande kanslichefen Olle Handmark, förklarade vid sammanträdet:

“Denna överenskommelse har tillkommit med syftet att ge kommunal likställighet mellan fastighetsägare inom Krusboda och fastighetsägare inom äldre konventionella detaljplaner. Till följd av överenskommelsen har kommunen påtagit sig sommar- och vinterväghållning av mellan 70 och 80 % av gångvägnätet på kvartersmarken inom Krusboda liksom drift och underhåll av lika stor andel av vatten- och avloppsledningarna på kvartersmarken.”

Tydligare än så blir det inte, och det är kommunen som säger det. VA-åtagandet infördes inte i strid med likställighetsprincipen. Det infördes för att uppnå likställighet. Det var själva poängen: Krusbodaborna skulle inte få det sämre än andra Tyresöbor bara för att kommunen valt en annan stadsbyggnadsmodell för just deras område.

När kommunen i dag åberopar “likabehandling” för att lyfta bort exakt samma åtagande vänder den alltså principen upp och ned. Det som en gång infördes för att skapa likställighet ska nu avskaffas i likställighetens namn.

En lantmäteriförrättning enligt anläggningslagen kan inte trolla bort det här

En lantmäteriförrättning handlar om gemensamhetsanläggningar, om vad fastigheter ska sköta tillsammans och med vilka andelstal. Den kan inte upphäva kommunens skyldigheter enligt lagen om allmänna vattentjänster, den river inte upp civilrättsliga avtal, och den tar inte utan vidare bort de rättigheter som säkrar kommunens ledningar. Att försöka lösa en VA-ansvarsfråga genom att ompröva en samfällighet är att använda fel verktyg och gå in genom fel dörr.

Det märkliga är att både lagen och den advokatbyrå kommunen själva anlitat pekar ut flera korrekta vägar för en kommun som vill ändra ansvaret. De har alla en sak gemensamt: de är öppna, dokumenterade och demokratiska. Kommunen kan komma överens med samfälligheten om var förbindelsepunkten ska gå. Kommunen kan lösa in en anläggning genom ett formellt förfarande. Frågan kan väckas hos länsstyrelsen, som är tillsynsmyndighet. Och en så stor och principiell förändring borde under alla omständigheter beslutas av kommunfullmäktige, de folkvalda.

Det är också därför förrättningslantmätarens eget förslag längre upp, att kommunens ledningar helt enkelt ska “lyftas ut ur gemensamhetsanläggningen”, inte håller. Att lyfta ut dem är inte det första steget utan det sista: det kan ske först sedan kommunen antingen kommit överens med föreningen eller löst in anläggningen, inte genom att ansvarsfrågan informellt avgörs mitt i en förrättning.

Ingen av dessa vägar har valts. I stället har kommunens tjänstemän valt den tysta vägen, informella kontakter med Lantmäteriet inuti en förrättning som någon annan startat, utan ansökan, utan formellt yrkande och utan ett enda politiskt beslut i akten.

Svaret

Så, får myndigheterna göra så här? Nej. Som vi nu har gått igenom kan man inte avtala bort en lagstadgad skyldighet, man kan inte ta ut dubbla avgifter och man kan inte ensidigt kliva ur bindande avtal. En lantmäteriförrättning kan inte heller göra något av detta åt kommunen. Det kommunen försöker är att nå ett resultat som lagen säger kräver överenskommelse, inlösen eller ett politiskt beslut, men genom en bakväg där inget av detta “behövs”.

Jävsprövningen

Allt det som beskrivits ovan — förhandsbeskeden, den ensidiga samordningen och de odokumenterade mötena — fick till slut en sakägare att ifrågasätta hur förrättningslantmätaren över huvud taget kunde fortsätta handlägga ärendet. I en skrivelse den 20 maj 2026 invändes mot handläggaren med hänvisning till att hon gjort “materiella ställningstaganden om ärendets utgång” i strid med kraven på saklighet och opartiskhet, bedrivit “asymmetrisk processuell vägledning” och haft en arbetspraxis som inte var förenlig med dokumentationskravet i förvaltningslagen. Det var, med andra ord, samma sak som den här texten visat: att myndigheten valt sida.

Fem dagar senare, den 25 maj, ogillades invändningen av en enhetschef vid Lantmäteriet. Det första skälet anges vara att invändningen kommit för sent, “först över ett år efter handläggningen påbörjades”. Det andra är att “det föreligger ännu inte något ställningstagande avseende klagandens fastighet eller gemensamhetsanläggningen som sådan i ärendet”.

Men det andra skälet motsägs av myndighetens egna handlingar. I april hade förrättningslantmätaren skriftligen meddelat en av villaägarna att “eftersom jag redan sagt att jag bedömer att 35 § AL är uppfylld kommer hela förrättningen troligen inte att inställas”. Och samma dag som jävsbeslutet skrevs antecknas i dagboken att “LM hittills i sin utredning har kommit fram till att ansvaret för vatten- och avloppsledningarna ligger på de enskilda fastighetsägarna”. Myndigheten förklarar alltså att inget ställningstagande gjorts, samtidigt som den i sina egna handlingar redan har uttalat slutsatsen. Även det första skälet är problematiskt: mycket av det som låg till grund för invändningen, den ensidiga kontakten och förhandsbeskeden, blev känt för sakägarna först när handlingarna lämnades ut i maj. Då är det svårt att hävda att grunderna varit kända “under hela denna tid”.

Men det mest talande är inte själva beslutet, utan vad som hände runt det. Medan jävsfrågan prövades hade handläggaren lyfts bort från ärendet och en ersättare tagit över. När invändningen ogillades den 25 maj återfick hon ärendet, i ett par timmar. Dagen därpå, den 26 maj, skrev hennes chef:

“Ärendet är överfört till ny handläggare. Dina yrkanden nedan tas med till ärendet.”

Myndigheten hade alltså just friat handläggaren, för att dagen efter ändå lyfta bort henne. Och den 27 maj, två dagar efter att jävet formellt ogillats, beskriver den nya handläggaren i dagboken läget som en “pågående jävsprövning”. Förklaringen är antagligen att beslutet kan överklagas till mark- och miljödomstolen. Så länge det inte vunnit laga kraft är frågan inte slutligt avgjord, och handläggaren hålls borta under tiden.

Kvar står en motsägelse i myndighetens egna ord: jävsinvändningen “ogillades” den 25 maj, ärendet “överfördes till ny handläggare” den 26 maj, och den 27 maj kallas prövningen “pågående”. Handläggaren friades på pappret men togs bort i praktiken. Och det viktigaste av allt: bytet av person ändrade ingenting i sak. Slutsatsen, att ansvaret för ledningarna ligger på de enskilda fastighetsägarna, var redan formulerad, och den följde med till nästa handläggare. Ett ärende som rör sig mot en redan given slutsats fortsätter att göra det, även sedan handen som höll i pennan bytts ut.

Om handläggaren verkligen har varit jävig är en bedömning för domstol. Att alla sakägare inte håller med om den saken är i alla fall klar. Den 27 maj skriver den drivande villaägaren, samma person som organiserat utträdesgruppen, ett personligt mejl till den handläggare som just jävsanmälts och ber henne “slå en signal”. Handläggaren svarar att hon blivit jävsanmäld och vidarebefordrar meddelandet till den nya handläggaren. På kvällen återkommer villaägaren, nu upprörd över jävsanmälan.

“Det är obegripligt och jag blir rasande. Hoppas de reder ut detta snabbt och att du snart är tillbaka. Idioter ska inte få styra världen. Jag har talat med [den nya handläggaren] och hon hoppades också att detta skulle klaras av snabbt så att du kom tillbaka. Det är inget mindre än en skandal! Kram!”

Tiden är knapp. Ett förslag till beslutshandlingar är aviserat till den 1 juni 2026 och ett tredje sammanträde till den 17 juni. Sakägaren har yrkat att ärendet ska utredas ordentligt, att förrättningen ska vilandeförklaras och att handläggaren ska avskiljas, och pekar på att tidpunkten är avgörande: när utkastet väl formaliserats den 1 juni är “förrättningens utvecklingsriktning väsentligen fastställd”, och den enda återstående vägen blir ett kostsamt överklagande till domstol. Frågan är om myndigheten hinner, eller vill, pröva de invändningarna innan dess.

Källor och dokument

Lagar

• Lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster
• Anläggningslagen (1973:1149)
• Fastighetsbildningslagen (1970:988)
• Förvaltningslagen (2017:900)
• Kommunallagen (2017:725)

Dokument

• Ramavtal mellan Tyresö kommun och Byggnads AB Konstruktör, 9 december 1968 (PDF) — antaget av Tyresö kommunfullmäktige 12 december 1968. Särskilt § 4, § 7 och § 10.
• Tyresö kommunfullmäktige § 193, sammanträdesprotokoll 12 december 1968 (PDF) — Dnr 46/68-221, “Ramavtal; Krusbodaexploateringen”. Protokollet återger ramavtalets § 10 ordagrant och innehåller hela beslutskedjan från Krusbodakommittén 13 november 1968, via kommunalnämnden 26 november 1968 § 497, till kommunfullmäktiges antagande.
• Karta och avstyckningsförrättning, Lantmäteriakt 01-TYE-2251, fastställd 28 augusti 1969 (PDF) — Dnr 44/69 B6, § 1055/69, förrättningsman Bengt Ekorn. Behandlar bl.a. vatten- och avloppsledningar till förmån för Alby 1:1.
• Avstyckning från Alby 1:3, Lantmäteriakt 01-TYE-2258, fastställd 5 februari 1970 (PDF) — sammanträdesprotokoll 21 november 1969, förrättningsman Anders Eriksson.
• Anläggningsbeslut för Alby ga:3, Lantmäteriakt 01-TYE-2848 (PDF) — förrättning F 49/74, undertecknat 23 april 1974, registrerat 19 oktober 1978, förrättningsman Anders Eriksson. Citatet om kommunal likställighet som artikeln återger finns på sid. 15 (Protokoll Dnr F 79/73).
• Kommunstyrelsens beslut § 271, 11 november 1975 (PDF) — om kommunens VA-åtagande för utbyggnadsetapp V. Dnr 488/75 036.357.
• Domar i andelstalsmålet 1974–1978 (PDF) — innehåller:
  • Södertörns tingsrätts fastighetsdomstols utslag F 49/74, 29 oktober 1974 (andelstalsmålet, sid. 8 om åtta marksamfälligheter och nio garage-anläggningsbeslut).
  • Hovrättens beslut Ö 48/77, 1977 (andelstal ⅔ för Flåhackebackens villor).
  • Högsta domstolens beslut Ö 110/78, 2 augusti 1978 (prövningstillstånd nekat, hovrättens beslut blev slutgiltigt).
• Tjänsteskrivelse “Motion, en rättvis VA-taxa”, 24 oktober 2012 (PDF) — Tyresö kommun, samhällsbyggnadsförvaltningen, VA- och renhållningsenheten. Dnr 2011 KS 0189.001. Undertecknad av samhällsbyggnadschef Åke Skoglund och VA- och renhållningschef Bertil Eriksson. Citaten som artikeln återger (“äldre VA-kollektivet i Trollbäcken” och “alltid skett i enlighet med gällande VA-lagstiftning”) finns på sid. 2.
• E-post till advokatbyrå, 15 september 2022 (PDF) — mejlet som inleder artikeln, med ämnesraden “Möjlighet till att komma ur gamla avtal”.
• “Tyresö, ang Krusboda” — PM från advokatbyrå till Tyresö kommun, 24 oktober 2022 (PDF) — innehåller resonemanget om att det femtioåriga åtagandet förmodligen är “lagstridigt” och de två förslagen (skriftligt anslutningsavtal samt inlösen enligt 39 § LAV).
• Internt PM, märkt “Internt VA”, Tyresö kommun, 11 januari 2023 (PDF) — innehåller planen med sjutton nya förbindelsepunkter, två ledningsomläggningar och kostnadskalkylen om 11,7 miljoner kronor, samt slutsatsen att ordningen “bryter mot likställighetsprincipen”.
• Fastighetsregisterutdrag (FR Webb, Utökad information) för Tyresö Alby 1:1, 29 maj 2026 (PDF) — visar bland annat kommunens lagfart (köp 1964-09-21, lagfart 1964-10-14, akt 64/3053) och registrerade rättigheter avseende vatten- och avloppsledningar (01-TYE-2366.1, 01-TYE-2367.1) och belysning (01-TYE-2546.3) till förmån för Alby 1:1.

Lantmäteriförrättning AB241102

Ärendet i sin helhet finns hos Lantmäteriet. Förrättningens dagbok och de aktbilagor som citeras i artikeln är allmänna handlingar; ett urval återges nedan. För hänvisning till samtliga de exakta aktbilagor som ligger bakom enskilda citat ur mejl, samtal och inlagor, kontakta oss.

• Aktbilaga 1, ansökan om fastighetsbestämning, 6 augusti 2024.
• Aktbilaga 66, ändringsyrkande från sökanden, 10 oktober 2025 (omprövning i stället för fastighetsbestämning).
• Aktbilaga 79, ASK:s yrkande att ärendet ska avslutas, oktober 2025.
• Aktbilaga 118, sakägarförteckning inför sammanträde 1, 29 oktober 2025.
• Aktbilaga 119, sammanträdesprotokoll 1, 29 oktober 2025 (19 sidor). Centrala citat:
  • sid. 6: kommunens representant Göran Thimberg om att ledningarna inom gatan “av någon anledning” hanterats av kommunen och “kanske sker för att det är praktiskt”.
  • sid. 6: förrättningslantmätarens egen modell (“Från kulvertarna och ut i gatan ansvarar kommunen för tillfället åtminstone”).
  • sid. 14: förrättningslantmätaren om att anläggningsbeslutet bör förtydligas “när man väljer att gå ifrån det här avtalet”.
  • sid. 7: kommunens VA-enhet om att man “tagit ett för stort ansvar” och att bakgrunden “är oklar” och “av gammal hävd”.
• Aktbilaga 312, sammanträdesprotokoll 2, 4 mars 2026. Innehåller passagen om sophanteringen.
• Aktbilaga 313, powerpoint från sammanträde 2, mars 2026.
• Aktbilaga 546, beslut i jävsfråga, 25 maj 2026 (3 sidor), undertecknad av enhetschef Magnus Bäckström. Skälen om dröjsmål och “inget ställningstagande” återfinns på sidorna 2 och 3.
• Mejlväxling mellan förrättningslantmätaren och Tyresö kommun, 21 och 23 mars 2026 (aktbilagor 324 och 340). Citat om “huvudstråk som kommunen har avtal om att ta ansvar för” och kopian till författaren till det interna PM:et från 2023 samt avdelningschefen för strategi- och projektavdelningen.